Mina idéer om historisk objektivitet verkar ganska självklara ngl. Idén att varje epok i historien gör misstag och att du därför bör korsreferera olika tidsperioder mot en universell sanning för att bedöma de gemensamma dragen eller svagheterna. Att moderniteten inte bara är ensidigt korrekt mot tidigare samhällen. Att historiska samhällen inte ljög om att de byggde sina världar på autentiska religiösa upplevelser. Allt detta är helt logiskt och verkar uppenbart. Intuitiv. Så varför var jag tvungen att utveckla det själv på 2000-talet. Förmodligen har någon annan författare haft det tidigare som jag inte känner till. Detta verkar vara något som grekerna kom på. Kanske inte. Idk. Det verkar definitivt vara något vi borde ha förstått på 1800-talet. Varför var det så sent?