Här är en från arkivet. Jag har alltid kämpat med det här problemet, även om jag då inte visste vad det hette: grubblerier. Jag kallar det den vidriga rumskamraten som bor i mitt huvud, och som den här intervjun klargör har vi varit rumskamrater för livet! Vad jag vet nu – och önskar att jag hade vetat då – är att den här rumskamraten blir mer högljudd när vi är trötta och utmattade, så att ta hand om mig själv är ett sätt att rensa rummet. Har du en liknande rumskamrat? Och hur hanterar du det? Låt mig veta i kommentarerna!