Denna fruktansvärda uppmärksamhetsfarmande uppenbarelse har likställt den mest fruktansvärda, katastrofala formen av existens som mänskligheten kan uthärda och jämfört den med ... Att uppfostra ett barn. En förbannelse, kallar hon det. Ord gör inte rättvisa åt hur patologisk och frätande topprationalismen är. Allt är nyttofunktion. Baby är en ekvation som ska lösas och läggas ut på entreprenad. Detta är inte en form av feminism, det är en sorts genetisk självförnekelse med post-hoc rättfärdigande. På ett sätt är det bra att hon uppfattar ett barn på det sättet, för hon ska inte fortplanta sig. Naturen korrigerar evolutionära trial-and-error och avskräcker henne från att fortplanta sig vilka dysgeniska neurologiska/temperamentsmässiga konfigurationer som än resulterar i denna uppfattning av världen och hennes avkomma. Och det har inget att göra med varför feminismen uppstår. utvecklas i kommentarerna.